Omröstning
Omröstning är ett besluts- eller undersökningssätt som innebär att varje part som deltar har en eller flera röster som denne framför till förmån för det alternativ denne gillar bäst. I regel blir det alternativ gällande som får en enkel majoritet av rösterna, men även andra typer av majoriteter kan användas (såsom absolut, kvalificerad eller relativ majoritet).
Omröstning kan, men behöver inte, omfatta rösträkning[1]. Används termen "omröstning" i bemärkelsen att det innefattar exakt rösträkning, används ibland formuleringen "omröstning i inskränkt bemärkelse"[2] .
En omröstning kan genomföras som en rak omröstning där varje person ger en röst och där det alternativ som erhåller flest röster väljs. Omröstning kan också genomföras utifrån mer komplexa metoder där röster ges vikt och där sammanräkningen också kan göras mer komplicerad. Ett sådant exempel är flervalsomröstning där de röstande ger på en valfri skala poäng på hur gärna eller ogärna de ser på ett alternativ. Ett annat exempel är i sammanhang där de röstande kan ha olika "värde" på sina röster, vid bolagsstämmor där olika aktieägare innehar olika antal aktier och därmed olika antal röster.
S
Regeringskrisen i Sverige
Regeringskrisen i Sverige inleddes efter att en misstroendeförklaring först hotade och den 21 juni fällde regeringen Löfven II.[1] Det var den första gången en svensk statsminister fälldes i en misstroendeomröstning.[2]
Sverigedemokraterna lämnade yrkandet på misstroendeförklaring till Sveriges riksdags talman, efter att Vänsterpartiet tillkännagett att de tappat förtroendet för regeringen. Vänsterpartiet reagerade på ett utredningsförslag om införande av fri hyressättning vid nyproduktion – enligt punkt 44 i januariavtalet[3] – som gått ut på remiss.[4]
Detta var den andra regeringskrisen som drabbade Stefan Löfven som statsminister. Den första ägde rum under Regeringen Löfven I.[5]
Den 7 juli röstade riksdagen ja till Stefan Löfven som statsminister vilket ledde till att Regeringen Löfven III kunde tillträda den 9 juli [6][7][8]
Bakgrund
Efter riksdagsvalet i Sverige stod Sverige med en övergångsregering i dagar. Centerpartiet tillsammans med Liberalerna förhandlade med Socialdemokraterna och Miljöpartiet vilket resulterade i januariavtalet.[9] Avtalet innebar, förutom att Socialdemokratern
Sveriges riksdag
Sveriges riksdag, eller riksdagen, är Sverigeslagstiftande församling och enligt regeringsformen ”folkets främsta företrädare”.[1] Riksdagen består av en enda kammare med ledamöter, som väljs genom allmänna och direkta val vart fjärde år.[2]
Riksdagen ansvarar för att stifta lagar, besluta om skatt till staten och bestämma hur statens medel ska användas.[1] Riksdagen utövar även parlamentarisk kontrollmakt över regeringen,[3] med möjligheten att avsätta den genom en misstroendeförklaring.[4] En ny statsminister kan inte tillträda utan att först ha godkänts av riksdagen. I enlighet med principen om negativ parlamentarism är statsministern och övriga regeringen tolererad av riksdagen så länge inte mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar emot den.[5]
Riksdagen leds av en talman, som sedan den 24 september är Andreas Norlén (M). Ledamöterna är organiserade i olika partigrupper efter politiskt parti. De utses genom direkta val; det senaste ägde rum den 11 september och nästa ordinarie val är planerat till den 13 september Riksdagen har sitt säte i Riksdagshuset i Stockholm.
Organisation
Riksmötet öppnar
Misstroendeförklaring
Misstroendeförklaring, eller misstroendevotum, är i en parlamentarisk kontext ett verktyg som den folkvalda församlingen (riksdagen) har för att avsätta en regering eller ett enskilt statsråd.
Initiativet till en misstroendeförklaring tas i riksdagen. Motsatsvis kan regeringen eller ett visst statsråd göra en sak till en kabinettsfråga och därmed meddela sin avsikt att avgå vid bristande stöd i riksdagen.
Misstroendeförklaringar i Sverige
Misstroendeförklaringar i Sveriges riksdag är en i regeringsformen grundlagsstadgad rättighet som är tänkt att fungera som ett skydd för demokratin.[1] De som väcker misstroendeförklaring behöver formellt inte ange några sakliga skäl för det.
Riksdagen kan på förslag av minst 35 av riksdagens ledamöter avsätta ett statsråd eller, om misstroendeförklaringen riktas mot statsministern, hela regeringen. Vid ett sådant misstroendevotum krävs att en majoritet av riksdagen, det vill säga minst ledamöter, stöder misstroendeförklaringen. Om en misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd går igenom ska denna entledigas av talmannen. Regeringen kan inom en vecka från misstroendeförkl
.