När började man använda namn

Förnamn

Förnamn är en persons individuella namn. I Sverige står förnamnen före efternamnet eller efternamnen. Förnamn kallas även dopnamn och ett eller flera används som tilltalsnamn.

Principer för val av förnamn

Historiskt har tre tydliga principer varit vanliga i såväl Sverige som övriga Västeuropa när det gäller val av förnamn: allitteration, variation och uppkallning.

Allitteration innebar att barnets namn skulle börja på samma konsonant som förälderns namn eller på vokal om förälderns namn börjar på vokal. Utbredningen av allitterationen är osäker; den är främst känd från folkvandringstida furstesläkter, men förefaller ha varit ovanlig redan på vikingatiden. Exempelvis började en lång rad av ynglingaättens kungar på vokal: Ane, Egil, Ottar, Anund och Ingjald. Allitteration förekommer emellertid fortfarande, även om det mest är i formen av att namnen på syskon ofta börjar på samma bokstav.^[1]^[2]

Variation innebar att ett av lederna i barnets namn skulle vara identiskt med motsvarande led i förälderns (eller någon annan släktings) namn, och kunde alltså bara användas tillsammans med sammansatta/tvåledade namn. Exempelvis nä

Namnlagar i Sverige

Inledning

År kom namnförordningen, allmänt kallad namnlagen, men var i praktiken enbart ett tillägg till förordningen om kyrkobokföring. Namnförordningen innehöll regler för antagandet av familjenamn vilket tidigare varit oreglerat förutom ett skydd av adliga örordningen innehöll dock ingen skyldighet att anta familjenamn. En vanlig missuppfattning är att brukandet av patronymikon förbjöds i och med namnförordningen års namnförordning innebar inget förbud mot fortsatt användning av patronymikon. Däremot hade det nu socialt blivit kutym att även på landsbygden omvandla sina patronymikon till son-namn. Däremot inskränktes den fria rätten att anta släktnamn med namnförordningen. Namnförordningen innehöll, som sagt, inget förbud för patronymikon men svenskarna uppmanades att anta familjenamn, dvs att byta från patronymikon till ån och fram till var det obligatoriskt för makar att anta samma efternamn, dvs vilket innebar att hustrun antog makens efternamn.

Namnreglering före

Fram till fanns ett visst skydd av adliga namn samt vissa regler gällande namn på sjömän i handelsflottan, sk. copvaerdie sjömän

Svenskt namnskick i gångna tider

Inledning

Går vi riktigt långt tillbaka i tiden hade varje individ enbart ett namn, ett tilltalsnamn. För att kunna skilja olika personer med samma tilltalsnamn började man senare att till namnet lägga en beskrivning av personen eller namnet på orten han levde eller kom ifrån. Exempel Olof Rödskägg, Harald Tvålfager, Johan den halte, Anders från Lida eller Lida-Anders etc.I bibeln finns många liknande exempel: Johannes Döparen, Johannes Evangelisten äldsta nordiska förnamnen var i regel tvåledade, t ex namn på gudomliga väsen, ord för vapen, krigare eller ärofulla egenskaper. Ex: Harald som är sammansatt av här och härskare; Sigrid som är sammansatt av seger och skön. Med kristendomens intåg blev bibliska namn av grekiskt och latinskt ursprung vanliga, t ex Andreas (Anders), Johannes (Johan, Jan, Hans, Jöns) och Magdalena (Malin) samt helgonnamn, t ex Laurentius (Lars), Nikolaus (Nils, Klas), Katarina (Karin) och Kristina (Stina, Kerstin). Även namn på nordiska helgon som Erik och Olov fick stor spridning. Med den medeltida tyska invandringen kom namn som Rikard, Valter, Henrik, Valborg. Efter reformation

De flesta har nog tänkt på hur just det efternamnet man har fick sin start. Förr hade ju sällan farfadern samma efternamn som barnbarnen som man har nu för tiden. Hur kom det sig att det ändrades och när ändrades det egentligen?

Patronymikon (även fadersnamn) efternamn bildat av genitiv av faderns förnamn, med tillägg av -son, eller -dotter, Andersson, Svensson eller Olsson, respektive Andersdotter, Svensdotter eller Olsdotter, dvs. Anders, Svens eller Olofs son respektive dotter. Patronymikon kännetecknas av att de ändras i varje generation. Eftersom det var vanligt att namnge barnen efter far- och morföräldrar uppstod ofta den "klassiska" följden Anders Eriksson - Erik Andersson - Anders Eriksson. Naturligtvis gav man inte alla barn samma namn.

Från början användes patronymikon av alla, och familjenamn fanns inte. "Gustav Vasa" var Gustaf Eriksson med sin samtid, och ville man skilja honom från andra med samma namn kunde man tillägga "av Vasa-släkten" eller något liknande - ungefär som när vi idag talar om någon som arbetar på ett företag ("SASare", "Volvoit") eller är med i en politisk organisation. Mot slutet av talet började adeln allmänt använda släktnamn, och R

Äldre nysvenska &#;

Under åren kallas det svenska språket för äldre nysvenska.Först och främst ändrades den politiska makten i Sverige. Gustav Vasa blev kung och han stod för en utav de största förändringarna som påverkade vårt svenska språk. Gustav Vasas bibel skrevs , en översättning till svenska så hela folket skulle förstå. Även Nya testamentet från översattes till svenska. Böckerna skickades ut till landets alla kyrkor, men det tog många hundra år innan läskunnigheten växte. Trots det så gjorde boktryckarkonsten så att det svenska skriftspråket nådde ut i landet. Det var boktryckarkonsten som gjorde att det skriftliga svenska språket blev mer stabilt i slutet av talet.

En annan förändring Vasa gjorde var reformationen. Sverige fick en protestantisk kyrka istället för katolsk, och än idag är det fortfarande en majoritet av protestanter i Sverige. Man ersatte även latinet till svenska i kyrkorna.

Mälardalsdialekterna var grunden för bibelspråket, men även här som under forntiden fick tyskan stor betydelse. En stor del av uppgiften var att reda ut stavningskaoset som svenskan hade. Pronomenet ”mig” kunde skrivas på många olika sätt: migh, mik, mic, mech, mich eller